Nu en dryg månad senare, börjar hon stortjuta redan hemma och vill inte åka till dagis. Hon gråter när vi kommer in och jag ska klä av henne, hon klänger sig fast vid mig och vill att jag ska stanna. Åhh, vad jobbigt det är. Det är så hjärtskärande att behöva lämna henne där med stora krokodiltårar på kinderna. Jag kämpar mot mina egna tårar när jag går ut, vi vinkar genom fönstret att kastar slängpussar till varandra samtidigt som jag ler stelt för att visa att det är ok.
Mitt hjärta gråter.
Enligt fröken så är det här ett vanligt fenomen. När inskolningen går så bra brukar det komma ett bakslag efter ett par veckor. Förra torsdagen var vi på samtal på dagis och då var ju allt så bra, sen i tisdags morse så bara PANG smäller det till och hon vill inte. Tänk vad fort det kan vända, men det hör ju till med barn.
De har haft en vikarie på dagis och tydligen så fann Emma och hon varandra väldigt väl. Det kan ju vara så att hon saknar henne. Eller så har hon förstått att mamma är hemma med lilla syster när hon är på dagis.
Jag hoppas att det vänder snart, för det gör sååå ont att lämna henne nu
Love.
3 kommentarer:
Ja du det är nog olika för oss alla, vi slet i 2 eller var det tom 3 veckor innan vi kunde lämna överhuvudtaget... men nu går det bra men vissa dagar kan det ff komma lite tårar men de dagarna är ytterst få :-)
Hej!
vet du det är väldigt vanligt att det blir ett sånt bakslag.. det är först nu det har gått upp för henne att hon ska var där... och att du går där ifrån..
jag lovar det går över.. men jag vet det är jobbigt!
är själv pedagog så jag har varit med om sånt många gånger!!
Lycka till me d din ursöta trollunge!
Kram a-C
Jag veeet!! Det är hur jobbigt som helst att lämna, när de är så ledsna. Men det är som dagisfröken säger..."ett vanligt fenomen" och det kommer att gå över!
Men fy vad det gör ont!
Kram Camilla
Skicka en kommentar